giraffveckan

Jag fick för ett tag sen en fråga om det fanns en giraffgud. Det var en liten människopojke som ville bli troende sa han, och det tänker jag absolut inte hindra honom att bli. Här kommer storyn och vår giraffgud.


Snabbfakta om vår giraffgud:
Namn: Gustiv
Bor: Lite var stans i världen, där han trivs och känner att han har andra att hjälpa
Hör hemma: På jorden. Han är en livs levande varelse
Hobby: Spela gitarr. Särskilt vid lägereldar och sjunga visor bland andra.
Favoritmaträtt: Böcker
Ålder: Världens äldsta giraff, och ändå i sina bästa år. Han är menad att leva så länge han behövs.





Det fanns en gång i tiden en bok som det stod sagor i om en giraffgud som hade skapat världen och det berättades runt om i flockarna om hur vi skulle leva efter vad den här guden sagt och tänkt för otaliga år sen, han visste vad som var bra för oss giraffer. Ingen kände den här giraffguden, inte ens några av hans senare generationer. Ingen visste ens om han funnits, det fanns inga mer bevis än en bok. Men giraffer är välvilliga djur, så dom förstod inte varför någon skulle ljugit ihop boken, och litade på att det som stod var sant.
Det var en fin tid vad jag hört, inget fel på den tiden eller så. Det var skönt att ha en bok där det stod vad som var rätt och vad som var fel. Men...
En dag åt en hungrig giraff vid namn Gustiv upp den här boken. Boken var skriven på papper, och papper kommer från träd, och ja... träd är nämligen det giraffer gillar bäst att äta.
Först blev girafferna grymt arga på den nu mätta giraffen och hans flock blev så arga och fyllda av skam att dom till och med portade honom från flocken.
Det gick en tid och girafferna försökte skriva om den här boken tillsammans, dom försökte samla sina minnen och skriva precis det som stått. Men allas minnen skilde sig så mycket åt, och alla mindes olika. Tillslut började giraffera bråka om vad som stått och inte stått och flockerna började splittras och dom bildade egna små böcker och egna små mini-flockar efter vem som trodde på vad. Men även inom miniflockarna var det bråk om vad som skulle stå och det var allmän osämja bland världens giraffer.
Så höll det på ända till Gustiv som ätit upp boken tröttnade på det hela och tog till orda. Han förklarade hur meningslöst det var att skriva om en förlorad bok som inte speglar vad som själva tyckte och tänkte. För om alla världens giraffer hade tänkt och fungerat som boken sagt hade det gått på tre röda att skriva ner den förlorade boken precis som den varit.
Han berättade om boken som talade om kärlek, om gemenskap och om tillit, men hur själva sidorna i boken blivit viktigare än att följa budskapet i boken. Dom hade glömt att älska varandra, glömt att lita på varandra och glömt bor hur vi håller ihop.
Girafferna funderade ett tag och kom fram till hur klokt det Gustiv sagt var och alla giraffer bad varandra om ursäkt, och allra mest bad dom Gustiv om ursäkt för att dom varit så hård mot honom. Alla slingrade hals med varandra och det var världens finaste dag av försoning.
Men efter, det gick någon vecka och girafferna var vänner, dom litade på varandra igen. Men dom kände att dom hade svårt att leva utan någon vis att lyssna på då och då och någon att vända sig till när saker var svår. Men en dag kom en liten giraffunge med den smarta idén:
Låt Gustiv vara gud!
Gustiv blev chockad, men alla girafferna tillsammans tyckte det verkade vara en ypperlig idé och det firades stort med parad och festlig mat och massvis med glada giraffer.
Sen den dagen var det Gustiv som var gud, honom kände alla, han var en livs levande varelse det gick att fråga riktiga frågor till och alla visste att eftersom han själv var en del av giraffvärlden så ville han giraffvärlden väl. Även än idag lär Gustiv ut till alla som vill höra just det boken lärt ut i grunden, hur viktiga både vi själv och våra giraffvänner är.




En bild av Gustiv så ni känner igen honom när ni ser honom: