giraffveckan

Ni vet den där känslan som smyger upp ibland och får en att tveka på sin art?
T.ex som människa så kanske en börjar gräver sig ner bland jorden, börjar tugga gamla apelsinskal, helt plötsligt älskar att krypa fram i regnet och får en stark vilja av att spetsa sig själv på en metkrok och bli uppkäkad av en fisk.
Ja, just det, den känslan har väl alla mer eller mindre känt någon gång.

Samma sak händer nämligen oss giraffer ibland. För ungefär en vecka sen kände jag hur tråkigt det blev att smälta maten jag åt och hur onödigt hög kroppstemperatur jag hade. Tråkigt är ju inte roligt tänkte jag och gjorde mig av med dessa problem, men detta resulterade i att jag försatte mig själv i ide. Jag drömde söta drömmar om blåbär och honung, snarkade och hade det varmt och gott i min ihåliga trädstam. Hela världen var bortom min kontroll.

Men helt plötsligt vaknar jag av en mardröm där jag var jagad av någon snubbe med gevär för att det var björnjakt, som tur var så var det ju inte björnjakt i verkligen livet. Men det faktum att jag varit stor, tjock och haft den tråkiga färgen brun över hela kroppen gav mig en läskig känsla och fick mig att stanna upp och fundera vad jag höll på med, mitt undermedvetna ville säga mig något!
Ja, när det här händer måste vi alla ställa oss frågan, vill jag vara människa eller mask, gris eller höna, man eller mus, giraff eller björn?

Jag ställde mig frågan. Svaret var enkelt.
Jag kände att det var nog inte så roligt att vara björn och gå i vinderdvala ändå, lulla runt i skogen och skrämma små blåbärsplockare om hösten. Mycket skönare är det att vara en giraff som kan spatsera fritt på gatan.
Och även om det var skönt med en veckas sömn, så vore det ju trist om jag sov bort hela vintern, en så stor del av mitt liv. Vad skulle hända med min blogg t.ex?
Nej, nu är jag här för att stanna gott folk och nu är jag säkrare än någonsin:

Jag är en giraff, världens högsta djur, i mina bästa år. Livet är underbart.




Over and out.